Jag har suttit och funderat på döden en del. Inte så att jag vill dö eller nåt, det började med att jag skulle skicka in deklarationen igår samtidigt som jag pratade med farfar i telefon. Och jag började fundera på det här med kyrkoskatten. Farfar redde ut begreppen. Man kan ju slippa den om man går ur kyrkan, och jag trodde att då fick man varken gifta sig eller begravas där. Det sista är sant, man får inte begravas men gifta sig får man. Men då får man betala för allt! Pastor, kantor, lokal mm. Blir rätt dyrt. Och begravningsavgiften kommer man ändå inte ifrån. Alla ska dö och måste tas om hand efteråt. En tanke leder till den andra och på den vägen började jag fundera.

Hur vill man egentligen dö? Självmord, i sömnen, gammal eller ung? Vill man hamna på ålderdomshem? Hur ska begravningen se ut? Kremering eller grav? Spridas eller minneslund? Vi hade en lång diskussion om det här. som jag skulle vilja bli kremerad och spridd över ett hav. Men det måste man söka tillstånd för att få göra. JAg haringen större lust att bli maskmat nämligen. Och minneslund är inte min stil. Och själva begravningen, usch jag hatarbegravningar. De är så ledsamma. Så vill inte jag ha det. Jag vill att folk ska vara klädd i färgglada kläder, attde spelar rock och att folk håller tal och pratar om allt knäppt, sjukt och roligt jag hunnat ställa till med! Och efteråt ska det vara fest! En riktigt jäkla fest med dans, musik och alkohol. Jag ska gå bort med stil helt enkelt!

Iaf nu kom jag av ämnet jag egentligen skulle skriva om. Aktiv dödshjälp! Jag är helt för aktiv dödshjälp! Jag menar jag kan nu medan jag är frisk och kan begå självmord på egen hand alla möjligheteratt bestämma om och när jag vill dö! Ja om inte nåt utifrån hinner döda mig först vill säga. Men om jag skulle hamna i den sitsen att jag inte kan göra det själv, då får jag inte bestämma längre! Skumt!

Och vissa tillstånd, som att vara förlamad från halsen och neråt, få blåsa sig fram i ett jäkla sugrör, eller att ligga som ett kolli på ett ålderdomshem men vara klar i huvudet, eller kopplad till respirator, koma, vad är det för liv? Vill någon leva så? Är det ett liv överhuvud taget? Inte för mig. Herregud då skulle jag vilja dö! Vara ett jäkla kolli som behöver hjälp med precis allt! Inte kunna göra något själv. Nej så vill inte jag leva mitt liv. Då vill jag hellre ha chansen, om den nu finns, men det tror jag att få dö och återfödas, eller vad som nu händer. Hellre det än att tillbringa resten av mitt liv, om det så bara är 1 år i det tillståndet! Men då får jag inte dö, för jag kan inte göra det själv. Hur fel är inte det!!!!!!!????? Det valet borde man få ha.

Okej finns det en rätt okej chans för att jag skulle kunna bli återställd, vakna ur koman eller så, då vill jag inte dö. Men är det kört får nån köra mig till Schweiz , där det är lagligt med aktiv dödshjälp och ta ihjäl mig! Tack så mycket! Om jag ligger i koma och chanserna är minimala att jag vaknar, och jag vill heller inte vakna 20-30 år senare, tro att jag är 20 och vara 50 och hela världen är konstig, nej dra ut sladden.

Sen såg jag på Boston Legal igår kväll, nån skum serie om ett gäng neurotiska advokater och de sjukaste fall som man kan tänka sig oftast. Den är rätt bra. Igår iaf så var det en man som ville bli nedfryst, det vill säga dödad och fryst så att han kanske om tekniken går så långt kan bli upptinad och levande igen. Han var dessutom dödssjuk. Jag kan förstå tanken. Han ville ha chansen att få vara han igen, hitta ett botemedel mot sjukdomen, kunna vara advokat även 100 år framåt. Och jag kan förstå det. Det valet. Men frågan är om jag skulle vilja. Ja kanske. Samtidigt vill jag veta vad som händer efter döden. Alla kan ju inte bli spöken. Finns det himmel och helvete? Återföds man? Blir man en skyddsängel? Det vill jag också veta. Men jag vill också veta vad som händer om 200 år.. Vilket dilemma.

Nej nu ska ag nog sova tror jag..

Ciao//ME