Världens sämsta vecka!
Kände att jag behövde skriva mer, så jag klottrar ner lite till.
Den här veckan har verkligen varit skit! Det började i måndags morse. Jag varknar, kanske inte pigg som en lärka men i hyffsad form av att klockan ringer 8 på morgonen. Vet att jag har ett fullspäckat schema med dusch, skola och sedan shopping på eftermiddagen av julklappspngarna på rean. Går ut och röker och sätter mig sedan på toaletten. Och vaknar upp med huvudet i duschen, halsbandet sitter fast i locket på avloppet, fötterna på toastolen och spritt språngande näck. Jag har tuppat av, av okänd anledning. Blir ju såklart livrädd, ligger en stund och småsnyftar och tycker synd om mig själv innan jag kravlar mig till mobiltelefonen vid sängen och ringer pappa. "Detta nummer kan inte nås just nu försök igen senare." Inget vidare besked så ringer styvfarsan istället som tack och lov svarar. efter några patetiska inledningsfraser med en röst som hos en 5 åring som slagit knät börjar jag lugna ner mig. Behöver jag säga att planerna blev inställda? Nej trodde inte det och spenderar dagen i sängen. Fåt mig iaf en titt i spegeln och inser att jag ser ut som ett offer för kvinnomisshandel. Bula i pannan som dessutom är full i skrapsår, antagligen pga att jag surfat på pannan på det "halkfria" toalettgolvet. dvs ett golv fullt med spår i som på sulan på en vinterkänga. Jag har dessutom ett sår tvärs över näsan mitt emellan ögonen, näsan är uppsvälld och ett ovälkommet svårläkt munsår som gör att läppen ser spräckt ut. Jag var inte direkt vacker om vi säger så. Dessutom har vinterns klimat gjort att min hud mest liknar en orm som ömsar skinn.
Tisdag vaknar jag upp, förkyld igen, jag som trodde det släppt och ork som en sengångare. Har ett möte inbokat kl 13 som jag inte kan missa som dessutom är samma tid som min föreläsning. Gör så gott jag kan under dagen, går på mötet med rätt stapplande steg efter gårdagens bravader men allt går hyffsat. Tvingar mig själv att hålla ut och gör shoppingen jag skulle ha gjort dagen innan. MEn hittar ionte särskilt mycket, och var inte i form heller för att lägga ner min själ i det. Kommer hem och inser att lägenheten mest påminner om ett katastrofområde men har ingen ork att göra något åt det. Resten av dagen förflyter i en dimma, äter middag hos C och ser på film och går en kort promenad med hundarna.
Onsdagen är jag ännu mer förkyld, och eftersom läraren ändå bara läser innantill i kompendiet vi har så skppar jag föreläsningen. Försöker hålla igång men det går inget vidare. C ringer och vill att jag ska följa med på en promenad till apoteket och eftersom jag inte är tillräckligt sjuk för att stanna hemma, känner att jag borde röra på mig mer så följer jag med. När vi är nästan framme , gåendes längs en väl trafikerad väg ser vi en Golden Retriver komma rusandes över gatan. Eftersom C har hundar vilket kan bli problem rör jag mig försiktigt fram och ser att han har halsband som jag håller fast honom i. Visst vara man lite skakig, en vilt främmande hund men jag kunde ju inte riskera att den blev överkörd eller att nåt hände men Wippetarna. Dessutom har farsan en hund som smiter ibland och om nån nångång fångade den då skulle man ju vara väldigt tacksam (händer aldrig tyvärr). Ägaren kom efter en liten stund, lite smått otrevlig var han nog och jag fick inget riktigt tack för hjälpen men kändes bra ändå. Resten av promenaden gick bra och vi var sammanlagt ute i 1½ timme. Hem, klämde i mig en bit melon och iväg till nästa möte. När jag kom hem var jag minst sagt slut.
Torsdagen Försökte jag reda upp lägenheten som numer liknade en knarkarkvart, ja minus mögliga matrester och nålar då. Men disk fanns det, så pass att alla glas var slut, alla muggar och kläder i MÄNGDER! Får iaf ihop kläderna i en tvättkasse eftersom jag har tvättid på fredagen men mycket annat blir inte gjort. Förkylningen vägrar släppa och huvudet känns som att det väger 10 kg och är fyllt med bomull. Men försöker iaf och jag kan se en förb'ttring även om det inte blev någon stor. Får dessutom vara hundvakt på kvällen och pluggar lite smått. L kommer förbi en stund på kvällen och inte mycket annat blir gjort.
Så idag fredag, har jag ju redovisat lite. Klev upp, fick inget gjort, pratade lite i telefon och hade bestämt att vi skulle åka och handla halv 4. L ringer vid 13 och säger att hon måste på djursjukhuset med katten och vill att jag ska följa med som moraliskt stöd. vi kommer inte iväg förrän vid 13:30 och hinner precis in innan hon har tid. Där blir vi kvar i närmare en timme om inte mer, och så en sväng på apoteket. Åker hem med katten som ser ut som Quasimodo pga droppet de lagt precis under skinnet i nacken. Klumpen flyttar sig dessutom och katten är sur som citron. Iväg på ICA för att handla, vilket ju tar sin lilla tid. När jag står i kassan, samtidigt som jag pratar i telefon med styvfarsan inser jag att jag har inte satt över tillräckligt med pengar på kortet. PANIK och jag skäms som en idiot. Vilket praktmisstag! Men har ju styvfarsan på luren så ber han sätta över pengar. Mumlar någon dum ursäkt till kassörskan och självklart strular banken. Får panik, rabblar om alla siffror, kön växer sig längre. Skäms ännumer men kassörskan är snäll och säger att hon kan strypa kvittot och så får jag betala bara det löser sig. Börjar packla varorna och krångla med banken. Tillslut funkar det och jag betalar. Ber så mycket om ursäkt till kassörskan, skyller på krångel med VISA.kortet (RÅLÖGN vilket hon vet men spelar med), och vi drar oss måt bilen. Jag ljuger för L om att kortet inte funkade pga krångel med banken, och vi åker hem. Hemma ringer styvfarsan igen och jag drar samma lögn om banken där. Att min överföring tidigare på dagen inte gått igenom pga av samma strul som blev när han gjorde det och skämdes fortfarande som en hund. Lagar man och äter den, ser lite på tv, ugglar, och diskar tack och lov. Och inser kl halv elva att jag missat tvättiden med bara 2½ timme sådär.
Så nu sitter jag här efter världens sämsta vecka som inte är över än. Lägenheten är fortfarande inte i det skick jag skulle vilja, förkylningen är inte så långt bort som jag skulle vilja och pluggandet är jag så långt efter med att jag undrar om jag kommer ens ha en chans att klara tentan eller om jag bara borde ge upp. Men jag ska ge det ett försök och sätter mitt hopp till att nästa vecka blir bättre.
Nu ska jag ge mig, det här inlägget blev långt. Undra om jag borde gjort det till en följetång istället kanske? Ja ja nu är det som det är. Nu ska jag samla kraft, kanske sova och ta nya tag imorgon.
CIAO // ME
Den här veckan har verkligen varit skit! Det började i måndags morse. Jag varknar, kanske inte pigg som en lärka men i hyffsad form av att klockan ringer 8 på morgonen. Vet att jag har ett fullspäckat schema med dusch, skola och sedan shopping på eftermiddagen av julklappspngarna på rean. Går ut och röker och sätter mig sedan på toaletten. Och vaknar upp med huvudet i duschen, halsbandet sitter fast i locket på avloppet, fötterna på toastolen och spritt språngande näck. Jag har tuppat av, av okänd anledning. Blir ju såklart livrädd, ligger en stund och småsnyftar och tycker synd om mig själv innan jag kravlar mig till mobiltelefonen vid sängen och ringer pappa. "Detta nummer kan inte nås just nu försök igen senare." Inget vidare besked så ringer styvfarsan istället som tack och lov svarar. efter några patetiska inledningsfraser med en röst som hos en 5 åring som slagit knät börjar jag lugna ner mig. Behöver jag säga att planerna blev inställda? Nej trodde inte det och spenderar dagen i sängen. Fåt mig iaf en titt i spegeln och inser att jag ser ut som ett offer för kvinnomisshandel. Bula i pannan som dessutom är full i skrapsår, antagligen pga att jag surfat på pannan på det "halkfria" toalettgolvet. dvs ett golv fullt med spår i som på sulan på en vinterkänga. Jag har dessutom ett sår tvärs över näsan mitt emellan ögonen, näsan är uppsvälld och ett ovälkommet svårläkt munsår som gör att läppen ser spräckt ut. Jag var inte direkt vacker om vi säger så. Dessutom har vinterns klimat gjort att min hud mest liknar en orm som ömsar skinn.
Tisdag vaknar jag upp, förkyld igen, jag som trodde det släppt och ork som en sengångare. Har ett möte inbokat kl 13 som jag inte kan missa som dessutom är samma tid som min föreläsning. Gör så gott jag kan under dagen, går på mötet med rätt stapplande steg efter gårdagens bravader men allt går hyffsat. Tvingar mig själv att hålla ut och gör shoppingen jag skulle ha gjort dagen innan. MEn hittar ionte särskilt mycket, och var inte i form heller för att lägga ner min själ i det. Kommer hem och inser att lägenheten mest påminner om ett katastrofområde men har ingen ork att göra något åt det. Resten av dagen förflyter i en dimma, äter middag hos C och ser på film och går en kort promenad med hundarna.
Onsdagen är jag ännu mer förkyld, och eftersom läraren ändå bara läser innantill i kompendiet vi har så skppar jag föreläsningen. Försöker hålla igång men det går inget vidare. C ringer och vill att jag ska följa med på en promenad till apoteket och eftersom jag inte är tillräckligt sjuk för att stanna hemma, känner att jag borde röra på mig mer så följer jag med. När vi är nästan framme , gåendes längs en väl trafikerad väg ser vi en Golden Retriver komma rusandes över gatan. Eftersom C har hundar vilket kan bli problem rör jag mig försiktigt fram och ser att han har halsband som jag håller fast honom i. Visst vara man lite skakig, en vilt främmande hund men jag kunde ju inte riskera att den blev överkörd eller att nåt hände men Wippetarna. Dessutom har farsan en hund som smiter ibland och om nån nångång fångade den då skulle man ju vara väldigt tacksam (händer aldrig tyvärr). Ägaren kom efter en liten stund, lite smått otrevlig var han nog och jag fick inget riktigt tack för hjälpen men kändes bra ändå. Resten av promenaden gick bra och vi var sammanlagt ute i 1½ timme. Hem, klämde i mig en bit melon och iväg till nästa möte. När jag kom hem var jag minst sagt slut.
Torsdagen Försökte jag reda upp lägenheten som numer liknade en knarkarkvart, ja minus mögliga matrester och nålar då. Men disk fanns det, så pass att alla glas var slut, alla muggar och kläder i MÄNGDER! Får iaf ihop kläderna i en tvättkasse eftersom jag har tvättid på fredagen men mycket annat blir inte gjort. Förkylningen vägrar släppa och huvudet känns som att det väger 10 kg och är fyllt med bomull. Men försöker iaf och jag kan se en förb'ttring även om det inte blev någon stor. Får dessutom vara hundvakt på kvällen och pluggar lite smått. L kommer förbi en stund på kvällen och inte mycket annat blir gjort.
Så idag fredag, har jag ju redovisat lite. Klev upp, fick inget gjort, pratade lite i telefon och hade bestämt att vi skulle åka och handla halv 4. L ringer vid 13 och säger att hon måste på djursjukhuset med katten och vill att jag ska följa med som moraliskt stöd. vi kommer inte iväg förrän vid 13:30 och hinner precis in innan hon har tid. Där blir vi kvar i närmare en timme om inte mer, och så en sväng på apoteket. Åker hem med katten som ser ut som Quasimodo pga droppet de lagt precis under skinnet i nacken. Klumpen flyttar sig dessutom och katten är sur som citron. Iväg på ICA för att handla, vilket ju tar sin lilla tid. När jag står i kassan, samtidigt som jag pratar i telefon med styvfarsan inser jag att jag har inte satt över tillräckligt med pengar på kortet. PANIK och jag skäms som en idiot. Vilket praktmisstag! Men har ju styvfarsan på luren så ber han sätta över pengar. Mumlar någon dum ursäkt till kassörskan och självklart strular banken. Får panik, rabblar om alla siffror, kön växer sig längre. Skäms ännumer men kassörskan är snäll och säger att hon kan strypa kvittot och så får jag betala bara det löser sig. Börjar packla varorna och krångla med banken. Tillslut funkar det och jag betalar. Ber så mycket om ursäkt till kassörskan, skyller på krångel med VISA.kortet (RÅLÖGN vilket hon vet men spelar med), och vi drar oss måt bilen. Jag ljuger för L om att kortet inte funkade pga krångel med banken, och vi åker hem. Hemma ringer styvfarsan igen och jag drar samma lögn om banken där. Att min överföring tidigare på dagen inte gått igenom pga av samma strul som blev när han gjorde det och skämdes fortfarande som en hund. Lagar man och äter den, ser lite på tv, ugglar, och diskar tack och lov. Och inser kl halv elva att jag missat tvättiden med bara 2½ timme sådär.
Så nu sitter jag här efter världens sämsta vecka som inte är över än. Lägenheten är fortfarande inte i det skick jag skulle vilja, förkylningen är inte så långt bort som jag skulle vilja och pluggandet är jag så långt efter med att jag undrar om jag kommer ens ha en chans att klara tentan eller om jag bara borde ge upp. Men jag ska ge det ett försök och sätter mitt hopp till att nästa vecka blir bättre.
Nu ska jag ge mig, det här inlägget blev långt. Undra om jag borde gjort det till en följetång istället kanske? Ja ja nu är det som det är. Nu ska jag samla kraft, kanske sova och ta nya tag imorgon.
CIAO // ME
Kommentarer
Trackback
