Satt precis och läste en blogg av en tjej jag känner litegrann. Hon har en fling med en snubbe jag kände en gång i tiden. Och det var nästan lite roligt faktiskt. Hur ogärna jag än vill erkänna det så är hon rätt lik mig. Och då menar jag ogärna. Men hon funderar, skriver och ja tänker en hel del som jag gjorde i den åldern. Hur mycket hon hatar den lilla håla hon bor i, hur gärna hon vill komma därifrån, hur ensam hon känner sig.  Jag var precis likadan. Och så den där snubben som inte är nåt att hänga i julgranen direkt men som är rätt bra som övergångsperiod när man ska bli vuxen. En sån man senare tittar tillbaka på och inte fattar varför man föll för. En kille som inte växer upp, inget jobb, inga framtidsutsikter som bara super och knullar runt helt utan plan. Killen sån i ena sekunden strör komplimanger som känns så äkta och orginella över en för att i nästa totalt nobba en. Helt enkelt en smärtsam strulig, helt underbar period. Som man aldrig riktigt glömmer, inte killen heller. Man kommer på sig själv, trots att man gått vidare för länge sen, att man googlar namnet bara för att se.

Gud vad jag känner igen mig och det är djävligt skrämmande. Kändes nästan som jag hade en yngre klon av mig själv. Huha....

Men men..

Har inget mer att skriva.

Ciao